12 sept 2018 i Västerbottens-Kuriren text av Charlotta Hedberg, Madeleine Eriksson och Aina Tollefsen, foto av Johannes Samuelsson
Att äta svenska bär, liksom att plocka dem, anses vara naturligt, ekologiskt och hälsosamt. Men trots den rikliga förekomsten av bär i våra skogar består de bärbaserade produkter du hittar i svensk handel sällan av lokal råvara. De flesta svenska skogsbär skeppas istället till Kina, utan att möta några svenska konsumenter. Sverige är, tillsammans med Finland, den främsta leverantören av vilda bär till världsmarknaden för hälso- och livsmedelsingredienser och blåbärsextrakt, medan den sylt och saft vi köper i affären oftast är baserad på odlade bär från Centraleuropa, Nord- och Sydamerika. För att möta den globala konkurrensen har arbetskraften i Sveriges bärindustri blivit alltmer internationaliserad och beroende av duktiga och erfarna säsongsarbetare som kan plocka enorma volymer bär. Det är alltså inte bara bären som är globaliserade, utan även arbetskraften. Det hårda arbete som ca 5000 thailändska säsongsarbetare utför i år utgör grunden till att det finns en skogsbärsindustri i Sverige, därtill tillkommer ett minst lika stort antal så kallade ”fria plockare” (ofta romer från centraleuropeiska länder) vars arbetsvillkor i stort sett är oreglerade. Sedan 1980-talet har thailändska bärplockare kommit till Sverige för att arbeta. Många av dem känner väl till Sverige, de har sociala nätverk och är väl bevandrade i Norrlands geografi.
Dessa förändrade geografier av produktion och konsumtion har haft stor inverkan på den nutida livsmedelsindustrin. Många studier visar hur ett ojämlikt utbyte av arbete, naturresurser och mark mellan rika och fattiga regioner och nationer har skapats. Årliga variationer i tillgången på bär, stark företagskoncentration, stor omsättning av småföretag och informella aktörer, prispress, låga löner och tufft arbete är det som i stor utsträckning präglar skogsbärsindustrin i norra Sverige och Finland. I år har även värmen, torkan och bränderna tillkommit. Ännu är det svårt att veta vilka konsekvenser det extrema klimatet har fått för migrantarbetarna. Kilopriserna på bär har varit betydligt högre i år jämfört med förra året, men bären mognade sent. Detta kan betyda problem för de bärplockare som arbetar på ackord, där varje ”förlorad plocktimme” i praktiken innebär minskade inkomster. Det är en speciell bransch med särskilda villkor, där det årligen finns frågetecken kring om de som arbetar i branschen ska kunna ”få ihop till lönen”, som samordnaren för Kommunals bärgrupp nyligen uttryckte det (Kommunalarbetaren 2018-08-21), detta trots att arbetarna faktiskt har rätt till en garantilön. Våra studier, liksom rapporter från Swedwatch och Kommunal, har visat att många bärplockare ”avtalar bort” sin garantilön, något som de egentligen inte ska ha möjlighet att göra, eftersom garantilönen är den del av deras tecknade kollektivavtal. Trots detta ställs många plockare de facto inför ett val från sin arbetsgivare om att antingen välja ackordlön eller garantilön. Garantilönen upplevs som alltför låg när alla utgifter är betalda, medan ackordlön (felaktigt) framställs som en chans att tjäna mer och därför upplevs som det enda rimliga alternativet. De avtalade arbetsvillkor för plockarna som ser så bra ut på papper är alltså i vissa fall bara en pappersprodukt, istället råder stress bland plockare gällande oförutsedda utgifter i Sverige, förändrade kilopriser på bär, dålig tillgång på bär i skogen och förändringar i bärföretagens efterfrågan. En svårighet är att plockarnas lön betalas ut i Thailand, vilket gör det svårt att följa upp att den avtalade garantilönen faktiskt betalas ut. Osäkerheten kring att garantilönen betalas ut lär öka vid dåliga bärår, som det vi upplevde i början av sommaren 2018. I en riskfylld bransch, som är beroende av väder och vind, blir det alltså plockarna som får ta de största riskerna, snarare än uppköparna och handeln, som har störst ekonomiska resurser. Här behövs transparens och huvudentreprenörsansvar.
Trots de problem som branschen präglas av visar vår forskning inte att den rätta vägen är att bygga murar gentemot arbetskraftsmigranter. Istället pekar vår forskning mot att arbetet med skogsbären och andra naturresurser behöver uppvärderas. Vi behöver värna om deras kompetens och deras rättigheter och plats som legitima arbetare i Sverige. Samtidigt som arbetet och hela näringen präglas av förändring och osäkerhet råder det inga tvivel om att skogens bär är eftertraktade. Ett ökat kommersiellt intresse för vilda bär i Norra Sveriges periferier har knutit platser och människor till en global bärförsörjningskedja som producerar livsmedels- och hälsoprodukter för världsmarknaden. Skogens bär räknas till de mest hälsosamma produkter som finns och nyare klinisk forskning har visat tydliga hälsoeffekter av speciellt blåbär. Men Sverige och Finland som tillsammans dominerar försäljningen till världsmarknaden bedriver bara råvaruexport, medan förädling, forskning, och produktutveckling sker på annat håll, bland annat vid universitet i Norge, Kina, Japan, Italien och Tyskland. Med tanke på den rikliga råvarutillgången, inte minst i norra Sverige, och de stora framtidsfrågorna om livsmedelsförsörjning, hälsa och nutrition är skogsbären märkligt frånvarande i svenska policysammanhang, såsom den Nya svenska livsmedelsstrategin samt Landsbygdsutredningen. Här finns en stor potential som inte tas tillvara.
Dagens livsmedelssystem är i förändring och utvecklingen inom skogsbärsindustrin bör ses mot bakgrund av de stora ekologiska utmaningar som finns i dagens matproduktion. Forskare och beslutsfattare påpekar behovet av ett integrerat förhållningssätt till mat, där produktion, bearbetning, distribution, inköp, konsumtion, återvinning och minskning av spill kopplas samman. Samhällsvetare har studerat förändringar orsakade av industrialisering och mekanisering av jordbruket, men mindre uppmärksamhet har ägnats åt hållbarhetsproblemen i hela livsmedelsförsörjningskedjan. Det finns en ökad medvetenhet om de oacceptabla sociala och miljömässiga kostnaderna för de storskaliga industriella livsmedelssystemen, med ohälsosamt bearbetad mat, klimat- och hälsokonsekvenser och osäkra förhållanden för arbetare och livsmedelsproducenter över hela systemet. Det är märkligt att just de som jobbar med den livsviktiga maten (odling, bearbetning, distribution, försäljning) har högst risker och lägst inkomster. Utvecklingen under de senaste årtiondena i Sverige visar på två trender i livsmedelsproduktionen; å ena sidan större producenter integrerade i den globala matförsörjningskedjan, och å andra sidan lokala hantverksmässiga producenter som går förbi de stora distributörerna och producerar mervärdesprodukter direkt till konsumenterna. Den senare strategin är både ett resultat av konsumentefterfrågan och växande krav på en ekologiskt hållbar produktion som kan bemöta hälsoproblem, matosäkerhet och klimatförändringar. Denna utveckling gäller också skogsbärsindustrin, där det å ena sidan finns en dominerande volymhandel med råvaran och å andra sidan ett antal små producenter som med små resurser säljer förädlade bärprodukter lokalt eller direkt till konsumenterna. De som arbetar i skogsbärssektorn har rätt till säkra och högt värderade jobb och konsumenterna bör kunna få direkttillgång till hälsosamma skogsbär och även dess förädlingar.
Aina Tollefsen, Madeleine Eriksson, Charlotta Hedberg