Johannes svarar på läsarfrågor i VK hösten 2013

OKTOBER 2013

Kan allt vara konst?
Mia S

Lars Vilks förklarar i boken Konstteori (1995) att ”det som konstvärlden uppfattar som konst är konst”. I dagens konstbegrepp KAN allt vara konst. Men allt ÄR inte konst. Lars Vilks besvarar inte frågan ”Vad är konst?” utan bara ”Var någonstans (eller när) är någonting konst?”. På gott och ont är dagens konstbegrepp otydligt. Personligen är jag dock mer intresserad av kulturbegrepp i allmänhet och Umeå kommuns kulturbegrepp i synnerhet. Därför har jag läst kommunens Kulturpolitiska program, från Kulturnämnden 2010. Programmet framhåller vikten av kultur för barn, man förstår att det handlar om att skapa möten och att det finns ett egenvärde i kultur vilket verkar bra. Jag uppskattar även orden om att stötta det fria konstlivet. Men i programmet finns det en viss övertro till kulturens funktion i samhället.“I vår kulturhuvudstadsansökan beskriver vi kulturlivets betydelse för människors hälsa, kreativitet och personliga utveckling. Därför vill Umeå kommun att all mänsklig verksamhet ska genomsyras och syresättas av kultur.” Är detta realistiskt eller ens önskvärt? I en intern kommunal granskning, från 2012, syns intressanta konflikter mellan kulturbegreppet och den kommunala vardagen. De flesta förvaltningarna påpekar att de inte aktivt arbetar med det kulturpolitiska programmet. Umeå fritid understryker att idrott saknas i programmet. Byggnadsnämndens verksamhet ifrågasätter hur kulturen kan “spela en central roll i stadsplanering och skapa attraktivare stads- och kulturmiljöer” när kulturnämnden inte deltar i samrådsyttringar på detaljplaner. Miljö- och hälsoskyddskontoret är tydlig. “Programmet är inte något som miljö- och hälsoskyddskontoret använder i sin dagliga verksamhet. Verksamheten utgår till största del från miljöbalken och livsmedelslagen.” Borde inte dessa formuleringar väcka varningsklockor i den kommunala kroppen? Istället för att fråga oss om allt kan vara konst kanske vi borde fråga oss om allt verkligen kan syresättas av kultur? Har inte kommunens kulturtillväxtsretorik gått för långt? Det skulle vara ett intressant och säkert nyttigt konststycke att fördjupa diskussionen om kommunens kulturbegrepp.

 

En fråga som ingen hittills lyckats ge mig ett bra svar på: vad är det som gör att konstnärer måste gå flera år i dyr utbildning? Vad är det man lär sig där som inte skulle gå att komma på själv?
K-A

Man lär sig göra konst. Det krävs tid, kunskap, intuition och nätverk för att kunna arbeta som konstnär. På en bra konstskola kan man tillägna sig detta. Jag tror föreställningen om att det inte krävs något för att göra konst har att göra med att konst ibland upplevs som otillgänglig och att konstbegreppet är otydligt. 2012 skrev Sverigedemokraterna i Svenljunga en motion om att man vill att kommunen bara ska stödja konst som är politiskt neutral. Förra veckan sa SD:s kulturpolitiska talesperson att konsten kan vara lite vad som helst nu för tiden. Detta är deras sätt att relativisera samtidskonsten för att premiera kulturarvssatsningar. Men det handlar också om en rädsla för samtidskonsten och en ovilja att erkänna att estetik och politik ALLTID hör ihop. SD:s utspel stärker mig i min tro på att samtidskonsten kan fylla en viktig demokratisk funktion i vårt samhälle. Idag är det ett privilegium att arbeta med konst. Därför räcker det inte bara med bra konstskolor. Det krävs också bättre arbetsförhållanden för konstnärer så att även personer utan ekonomiskt stöd hemifrån satsar på och vågar studera konst.

 

SEPTEMBER 2013

Vad tycker du om Umeå kommun och hur de tar hand om konstnärerna?

/BG

Hej BG och tack för din fråga. Jag väver ofta in kommunal verksamhet i min konst och personligen tycker jag att Umeå kommun är en fantastisk inspirationskälla. Just nu har jag kulturhuvudstadsårets tvådelade ansökan som nattlektyr. Den har verkligen poetiska dimensioner. Alla borde ta en titt på den. Den påminner om min favoritpoesigrupp G=T=B=R=G´s texter. G=T=B=R=G skapar poesi av kommunala dokument, reklamflyers och andra ickelitterära informationsblad som härrör från Göteborg. Jag gillar deras poesi för att jag tycker mig se glappen mellan information och upplevd verklighet i deras texter. En form av livets teater. Att Umeå kommun lyckas producera absurda parodier över sig själv och kulturlivet i Umeå i ansökningar som satt miljontals kronor i rörelse och understödjer en storskalig stadsomvandling i centrala Umeå är ett mirakel men även väldigt förvirrande. Av alla märkliga formuleringar i ansökan fastnade jag extra mycket för en mening på sidan 14, i del två av ansökan, som handlar om programårets upplägg. Där står det att ”Under höstens andra fas finner vi näring för att kunna tillgodose vår längtan efter att ständigt befinna oss i rörelse.” Vad menas med det? I mina mörkaste stunder tänker jag att kulturhuvudstadsåret har blivit en gigantisk storytellingapparat vars främsta syfte är att skapa en attraktiv och konfliktfri bild av Umeå. I rädsla för att framstå som minsta konkret har man skapat ett sammelsurium av förvirrande meningar och projektidéer. Det är nog som Marie Louise Rönnmark(s) och Jan Björinge skriver i inledningen till del två av ansökan. ”Vi, liksom våra många partners, tar kulturens betydelse i samhällsbyggandet på största allvar.” I kulturdriven tillväxt har kulturen fått en tydlig roll. Idag är det med kulturen och konsten som man driver igenom nya skrytbyggen. Det är till exempel ingen slump att de kommunalägda konstnärsateljeerna i Holmsund sålts och att Röbäcksmejeriet hotades av försäljning för ett tag sedan. På grund av kommunens kostnadskrävande investeringar i bland annat vårt nya kulturhushotell har man blivit tvungen att frigöra pengar. Ett sätt att lösa detta är att sälja bort egna befintliga lokaler. Den 24 november 2008 beslutade Kommunfullmäktige i Umeå att godkänna en rapport framtagen av Fastighetskontoret och konsultföretaget Bois och Partners som handlar om ”hantering av kommunens fastighetsbestånd som en ekonomisk tillgång att realisera för bl.a. lönsamma investeringar.” I rapporten kan man läsa att kommunen främst bör äga fastigheter ämnade för ”obligatorisk” verksamhet så som vård, skola och omsorg eller fastigheter i särskilt tillväxtstrategiska lägen. Om man inte får plats i dessa tillväxtstrategiska fastigheter så blir man alltså utelämnad till privata värdar. Hos de privata värdarna finns det en överhängande risk att ens närvaro som ”kulturellt kapital” och ens ofta taskiga ekonomi leder till att man som konstnär blir ett enkelt offer för dagens gentrifiering. Så fort fastighetsägaren hittar mer lönsamma användningsområden för lokalerna får man flytta. Kommunen kunde en gång medverka till att konstnärerna fick en trygg plats att arbeta på och stänga dörren kring sig. Denna möjlighet försvinner i takt med att skrytbyggena växer fram. För vilken konstnär har råd med ateljé bredvid Balticgruppens slipsnissar.

Not: G=T=B=R=G består av Athena Farrokhzad, Linn Hansén och Kristofer Folkhammar