Läs Britta Söderqvists tal, uppläst på mitt vernissage på Västerbottens museum
Hej Johannes min vän. Jag väljer att skriva min vän för det känns högtidligt. Det förstärker situationen på något sätt. I vilken situation befinner vi oss nu? Du öppnar en utställning. Du har bett mig att skriva. Vi får se hur det går.
Utställningen ”Johannes med vänner” ska öppna idag, 12 februari 2017, på Västerbottens museum. Här finns Helmer, Anton, Linn, du och andra vänner. Men det är ingen utställning om vänskap. Inte heller en utställning om att vara vänlig. Det är en utställning där vänskap har möjliggjort olika typer av handlingar. Jag väljer att kalla dem motståndshandlingar.
Jag har följt dig Johannes, som din vän, men också som din vänliga men besvärliga kritiker i många år. Du har gjort detsamma för mig. Ditt arbete kännetecknas av de långa perioder, ibland år, av arbete som du lägger ned på varje projekt. Under hela din process låter din omgivning förstå att det du undersöker är akut. Och att det också är akut att du fortsätter att undersöka just detta.
Jag skulle inte säga att du har varit fullt lika envis eller precis i ditt förhållande till utställningsrum. Mer motvilligt har du stått framför väggar i olika utställningshallar. Ibland har jag stått där bredvid och pekat envist med hela handen. Med måttstocken och med idén att du måste lika akut och precist ta mig med in i din tankebana även i rummet. Min envishet har ofta snabbt blivit din och jag har kommit på mig själv att säga vi när du och jag diskuterat någontings vara eller icke vara i rummet. Ett fotografis storlek, en textskylts placering, antal installationer. Du har alltid velat plocka in mer. Jag har alltid velat ta bort. Vi är vänner. Vi hjälps åt.
Jag ser inte din konst som ett estetiskt projekt utan som en rad av processer präglade av komplikationer och förhandlingar. Du är konstnär, aktivist och iscensättare, och vi andra är vänner, medhjälpare, medaktivister och publik. Alla roller utgör komponenter i dina verk och den kritiska potentialen handlar om mötet mellan oss. Konstens möjlighet att spegla vardagen, att spegla liv. Eller hur konsten trycker sitt finger på de ömma punkter samhället har. Och att den gör det med en kraft helt utan jämförelse.
När jag ser ditt arbete tänker jag på en mycket öm punkt som med kulturgeografen David Harveys ord kan beskrivas som en ojämlikhetens nya geografi. Den ömma punkten är ett rum där ackumulation genom fråntagande fritt fått härja. En ackumulation som Harvey menar är själva kärnan i en process han kallar kapitalistisk urbanisering. Ackumulation genom fråntagande kan också beskrivas som undanträngning. Något, eller oftast någon, trängs undan då det inte passar in i mallen, bedöms kunna bidra till utvecklingen eller helt enkelt står i vägen för den förväntade avkastningen. Geografin som Harvey talar om är självklart staden. Vårt offentliga rum, där vi har tillåtit att ojämlikheter genereras.
I ditt arbete undersöker du både mekanismerna som möjliggör undanträngningen och det som undanträngs. Du ser något djupt absurt i att vi verkar ge bort stadens rum. Att vi går med på att skapa denna ojämlikhetens nya geografi. Staden som är skapad av oss för att organisera funktioner som vi kan dela eller endast kan möjliggöra tillsammans – utbildning, vård, omsorg, museer, öppna tillgängliga fria platser. Staden är en mänsklig rättighet menar Harvey. En rättighet han varnar att vi nu ger upp.
Utan pekpinnar och utan baktankar. Öppet redovisande av sakernas tillstånd. Med humor utan att förringa något eller någon (inte ens den eller det som du pekar ut som fiende) undersöker du igen och igen denna geografi. Rätten att sälja korv precis som vanligt. Att tjäna ett uppehälle. Att slippa meningslös dialog och att istället få till förändring. Att få vistas i stadsrummet utan att fundera på lönsamhet, om du får plats, om du får finnas. Outtröttlig är du i ditt arbete. Med hjälp av kameran. Med hjälp av det skrivna ordet. Genom manifestationer och stadsvandringar. Genom att hänga på kommunkontor, i fiket på PMU pingstkyrkans loppis och genom att begära ut allmänna handlingar. I undervisning och i handledning. Genom relationer och vänskap organiserar du detta ditt arbete för att syna ojämlikheter. Tillsammans med andra skapar du processer som bildar motståndshandlingar och påminner om att historien inte är slut och vi måste påverka framtiden.
Britta Söderqvist