Text av Sebastian Andersson om Johannes och vänner i KRITIKLABBET
Ur:
”För en tid sedan besökte jag Johannes Samuelssons utställning Johannes med vänner som just nu visas på Västerbottens Museum i Umeå. Det är en separatutställning, men (som vi kan förstå genom titeln) även summan av ett flertal kollektiva handlingar. En ansats som är utmärkande för hela utställningen. Samuelsson och hans vänner har arbetat i utökade kollektivgrupper. Bortom kärnfamiljen, arbetslaget och ensamheten. Med handlingens kraft som utgångspunkt och konsten som metod undersöker och testar de det demokratiska ramverk som är tänkt att fungera som bärande strukturer i vårt samhälle.
Något händer i rummet. En välbekant sten får min hals att klumpa sig. På golvet framför mig i ligger en talarstol i granit. Jag rör den skrovliga ytan med blicken och tänker efter länge. Stenens berättelse är lång och svår att utreda i ett brev. Men, vi försöker. I Umeå fanns det tidigare en scen precis där Rådhustorget faller ut i en esplanad. Det var en samlingsplats för öppna möten som i folkmun kallades för apberget. Strukturen fungerade även som sittplats mot torget. 2013, i samband med bygget av en ny kommersiell galleria bestämde kommunen att apberget skulle rivas. Trots stora protester och ett tafatt försök till medborgardialog jämnades platsen med marken. Johannes med vänner har alltså lånat apbergets talarstol från kommunens förvar där den fram tills nu har framlidit i en varats limbo. Viktigt att påpeka är att apberget för många Umeåbor var (och är fortfarande) en bärande symbol för demokrati och mötesfrihet.
Återaktiveringen är rörande. Det är klart. Talarstolen – nu en sarkofag, sluter sig om historien och våra misslyckade samtal. Nu är tomrummet det som finns kvar. Ett outhärdligt möbiusband.”