Apberget
Apberget var Umeås främsta mötes- och demonstrationsplats som byggdes invid Rådhustorget i Umeå inför bomässan 1987. Den revs hastigt 2013. Kommunen hävdade att man var tvungen att dra vatten och el till gallerian Utopia som snart skulle öppnas. Motståndet mot rivningen av Apberget engagerade många människor och rapporteringen om händelsen i lokala tidningar berättade om en ny tids stadsplaneringsprocess. Tillsammans med konstnären Göran Furstedt och den dåvarande arkitektstudenten Nina Larsson gjorde jag ett hobbyjournalistiskt grävarbete. Med intervjuer, fotografier och dokument kunde vi visa att kommunen farit med osanning och att fastighetsägarna intill Apberget pressat kommunen att riva Apberget. Jag dokumenterade processen och har gestaltat den med text, fotografi, video och bland annat genom att låna in och ställa ut den nerrivnatalarstolen på Västerbottens Museum.
Johannes Samuelsson
Hans Åkerling
Erik Persson
Kommer du ihåg Apberget?”
26 april 2017
Västerbottens-Kuriren:
om samtalet mellan mig, Erik Persson och Hans Åkerlind på Västerbottens museum
Det är en ödets ironi, att bland de affärsinnehavare som ville bli av med Apberget på Rådhustorget i Umeå, och fick som de ville, finns säkert en och annan i dag som är lika borta från centrum som Apberget.
De såg inte längre än till shoppingstråket utanför den egna butiksdörren. De glömde sådant som nya köpcentra med gratis bilparkering, sådant som Ikea och Avion.
Ett modernt stadscentrum utan insuttna, icke-kommersiella mötesplatser lever farligt
Apberget kom till 1987 och revs 2013 för att ge plats åt de kablar som drogs till den nya gallerian Utopia. Historien om Apberget ingår som en del i konstnären Johannes Samuelssons utställning Johannes med vänner på Västerbottens museum.
Utställningen, som också handlar om Umeås korvkrig och EU-migranter, tas ned 2 maj. Som en slutkläm samlade Samuelsson i onsdags Hans Åkerlind, före detta stadsarkitekt i Umeå och Apbergets tillskyndare, och Erik Persson, skribent och aktivist, för ett samtal om Apbergets uppgång och fall.
Något nytt i sak blev väl knappast sagt. Men några av fallets lärdomar tål att upprepas. Till exempel att beslutet om nedmontering inte skedde med öppna kort, det föregicks av samtal mellan handlare, fastighetsägare och politiker. Ett slags spel i demokratins gråzon.
Och den dialog som sedan inleddes om ett nytt, eller ett annat slags Apberg, rann mer eller mindre ut i sanden. Apberget är borta och kommer inte tillbaka.
Är det då så mycket att sakna?
Hans Åkerlind betonade dess miljöpsykologiska grundfundament:
– Vi tröttnar på vackra sjöutsikter. Vi vill titta på människor, helst från en viss höjd och gärna i solsken. Apberget, med sina tre trappsteg och en ström av förbipasserande människor, uppfyllde önskemålen.
Lägg därtill dess talarstol och därmed Apberget som den naturliga samlingspunkten för politiska tal och slutstationen för demonstrationer.
Allt sammantaget: ett apberg kan inte placeras var som helst.
Apbergets försvinnande från Rådhustorget var förstås också en effekt av de svenska stadskärnornas gentrifiering. Bara namnet, Apberget, antyder att här samlas resurs- och köpsvaga medborgare.
– Umeå är här en del av ett större systemskifte. Privata aktörer med vinstintressen är, med stöd av lokala politiker, på väg att omdana stadskärnorna. Det handlar om att sälja varor till folk med pengar. De fattiga ska inte synas, de sociala problemen städas bort, säger Erik Persson.
För inte så länge sedan talade politiker och stadsplanerare fortfarande om ”levande centrum”. Då ingick även mer ostädade och livaktiga mötesplatser i bilden. Det fastighetshandelspolitiska komplexet i Umeå bör kanske akta sig. Rätt som det är har man bitit sig i svansen. Även de som har pengar att handla för vill se annat än varor när de går ut på stan.
ANDERS SJÖGREN