Apberget

Apberget var Umeås främsta mötes- och demonstrationsplats som byggdes invid Rådhustorget i Umeå inför bomässan 1987. Den revs hastigt 2013. Kommunen hävdade att man var tvungen att dra vatten och el till gallerian Utopia som snart skulle öppnas. Motståndet mot rivningen av Apberget engagerade många människor och rapporteringen om händelsen i lokala tidningar berättade om en ny tids stadsplaneringsprocess. Tillsammans med konstnären Göran Furstedt och den dåvarande arkitektstudenten Nina Larsson gjorde jag ett hobbyjournalistiskt grävarbete. Med intervjuer, fotografier och dokument kunde vi visa att kommunen farit med osanning och att fastighetsägarna intill Apberget pressat kommunen att riva Apberget. Jag dokumenterade processen och har gestaltat den med text, fotografi, video och bland annat genom att låna in och ställa ut den nerrivnatalarstolen på Västerbottens Museum.

Johannes Samuelsson

Hans Åkerling

Erik Persson

Kommer du ihåg Apberget?”
26 april 2017

Västerbottens-Kuriren:
om samtalet mellan mig, Erik Persson och Hans Åkerlind på Västerbottens museum

Det är en ödets ironi, att bland de affärsinnehavare som ville bli av med Apberget på Rådhustorget i Umeå, och fick som de ville, finns säkert en och annan i dag som är lika borta från centrum som Apberget.
De såg inte längre än till shoppingstråket utanför den egna butiksdörren. De glömde sådant som nya köpcentra med gratis bilparkering, sådant som Ikea och Avion.
Ett modernt stadscentrum utan insuttna, icke-kommersiella mötesplatser lever farligt

Apberget kom till 1987 och revs 2013 för att ge plats åt de kablar som drogs till den nya gallerian Utopia. Historien om Apberget ingår som en del i konstnären Johannes Samuelssons utställning Johannes med vänner på Västerbottens museum.
Utställningen, som också handlar om Umeås korvkrig och EU-migranter, tas ned 2 maj. Som en slutkläm samlade Samuelsson i onsdags Hans Åkerlind, före detta stadsarkitekt i Umeå och Apbergets tillskyndare, och Erik Persson, skribent och aktivist, för ett samtal om Apbergets uppgång och fall.

Något nytt i sak blev väl knappast sagt. Men några av fallets lärdomar tål att upprepas. Till exempel att beslutet om nedmontering inte skedde med öppna kort, det föregicks av samtal mellan handlare, fastighetsägare och politiker. Ett slags spel i demokratins gråzon.
Och den dialog som sedan inleddes om ett nytt, eller ett annat slags Apberg, rann mer eller mindre ut i sanden. Apberget är borta och kommer inte tillbaka.
Är det då så mycket att sakna?
Hans Åkerlind betonade dess miljöpsykologiska grundfundament:
– Vi tröttnar på vackra sjöutsikter. Vi vill titta på människor, helst från en viss höjd och gärna i solsken. Apberget, med sina tre trappsteg och en ström av förbipasserande människor, uppfyllde önskemålen.
Lägg därtill dess talarstol och därmed Apberget som den naturliga samlingspunkten för politiska tal och slutstationen för demonstrationer.
Allt sammantaget: ett apberg kan inte placeras var som helst.

Apbergets försvinnande från Rådhustorget var förstås också en effekt av de svenska stadskärnornas gentrifiering. Bara namnet, Apberget, antyder att här samlas resurs- och köpsvaga medborgare.
– Umeå är här en del av ett större systemskifte. Privata aktörer med vinstintressen är, med stöd av lokala politiker, på väg att omdana stadskärnorna. Det handlar om att sälja varor till folk med pengar. De fattiga ska inte synas, de sociala problemen städas bort, säger Erik Persson.

För inte så länge sedan talade politiker och stadsplanerare fortfarande om ”levande centrum”. Då ingick även mer ostädade och livaktiga mötesplatser i bilden. Det fastighetshandelspolitiska komplexet i Umeå bör kanske akta sig. Rätt som det är har man bitit sig i svansen. Även de som har pengar att handla för vill se annat än varor när de går ut på stan.

ANDERS SJÖGREN

Debattartikel jag skrev

“Efter förra veckans avslöjanden om att tjänstemän på kommunen sedan länge pratat med handlare om att riva Apberget är jag spänd när jag kliver in i Studion på Folkets hus. Det är söndag den 17 november och dags för ”medborgardialog” om Rådhusesplanaden i form av en kreativ workshop.

Med ett överpedagogiskt anslag lyckas den inhyrda konsulten från kommunikationsbyrån Pondus tillika kvällens konfrencier omedelbart skapa en stämning som påminner om TV-programmet The Office. Lite längre fram under kvällen säger en person från publiken högt: ”Det känns nästan som att vi sitter här som en skolklass som ska göra ett grupparbete som fröken sen ska samla in”. Men innan dessa ord yttras så presenterar den anlitade arkitekten inspirationsbilder från Barcelona, Palma de Mallorca, Rom, Bangkok, New York, Berlin och Köpenhamn. Jag känner igen många av exemplen från andra arkitekters föreläsningar. Det är nästan som att det gått inflation i en viss sorts powerpoints. Han pratar om multifunktionella platser, tillgänglighet, om att kunna vila i staden och om att vi som deltar ikväll ska inta ett örnperspektiv. Han säger inget om torghandel, beständiga platser, politik eller demokratiska ytor. När han pratar om Umeå visar han bilder på uppsprucken havsis från kvarken. Han visar på träd i snöskrud och säger att hans inspiration kommer från naturen. Att har varit anställd sedan i februari är svårt att se. Vad vet han egentligen om staden Umeå?

Sen ska vi svara på frågor om vad vi vill göra på Apberget och vad som hindrar oss från att göra saker där. Jag är ärlig och plitar ner att jag vill ha tillbaks Apberget. En journalist från VK intervjuar oss vid vårt bord varpå en person från kommunen närmar sig. Hon säger till journalisten att ett bord lite längre bort har väldigt intressanta idéer. Min egen misstänksamhet blir inte mindre när jag inser att det rekommenderade bordet är det enda bord som inte vill ha kvar Apberget. Sen ska vi svara på samma frågor utifrån en fiktiv på förhand given person. Jag blir: ”Björn, 54 år. SYSSELSÄTTNING: Driver ett café utmed Rådhusesplanaden. BOR: Villa i Sävar, strax norr om Umeå. SITUATION: Björn kör bil till jobbet. Han har en del ärenden att utföra och möten att gå på innan hans café öppnar för dagen.” Men det blir inte så. Ingen i publiken vill vara med på rollspelet. Istället ber vi i publiken tjänstemän och politiker komma fram till scenen för en utfrågning. Här vänder spektaklet från att vara förnedrande och farsartad till att bli intressant och kanske också konstruktivt. Otroligt många bra, kritiska och intressanta kommentarer och frågor från publiken. Vissa bra svar från politiker, vissa naiva svar från politiker, vissa partipolitiska utspel från politiker inramat av diplomatiska svar från tjänstemän. Efter grillningen sätter sig Andreas Lundgren(S) och Anders Jonsson(C) vid det bord där jag, tre studenter från Arkitekthögskolan och Umeås förre stadsarkitekt, Hans Åkerlind, sitter. Fler personer samlas runt bordet. Politikerna uttrycker en oro för att Rådhusesplanaden ska hamna i skugga bakom Apberget. Att folk inte ska hitta dit. Vi försöker förklara att Apberget var en fungerande plats och om den flyttas tappar platsen sin funktion. Förbi passerar det mest människor i Umeå och där sitter man i ögonhöjd med de gående. Det är en av de soligaste platserna vid torget och en perfekt plats att tala på. Det är en demokratisk plats för alla. En plats där stora och små grupper kan befinna sig. Framför allt är det en gratis och inkluderande plats i centrala Umeå. Vi säger att det handlar om vem man bygger staden för och hur man ser på Umeåborna. Alla kan inte och vill inte vara konsumenter jämt. Hans Åkerlind tillägger: ”man tröttnar på en fin utsikt men aldrig på att titta på människor.”

Politikerna lovar att de ska samla ihop resten av Tekniska nämnden till ett nytt möte. På väg hem tänker jag på att det nog är bra om politiker och umeåbor kringgår tjänstemännens medborgardialogverktyg. I alla fall denna gång.”

Helén Lindgren gjorde till och med en låt om Apberget!