Debattartikel i VK – ”Politikerna har i odemokratisk anda valt bort konsten”

”Det måste starkt betonas att miljön är allas egendom”. Så skriver Gunnar Rönnberg mfl i en motion till Vårlandstinget, Umeå den 5 mars 1969.

Idag är det svårt att föreställa sig att en ledande politiker inom Region Västerbotten skulle uttrycka sig som i denna motion. Än mindre lyfta ett finger för det gemensamma rummet och konstnärspolitiken. Nu är debatten om finansieringen av den offentliga konsten i Region Västerbotten ensidig. Konstnärernas riksorganisation i Västerbotten (KRO) och VK:s kulturredaktör Sara Meidell drar sitt strå till stacken. Likt Meidell saknar jag politikerna i diskussionen, jag saknar deras vilja men också att de tar ansvar för hur ekonomer och fastighetsavdelning agerar i frågan.

Det verkar som att politikerna totalt glömt landstingets historia, dess roll som platsens motor och dess roll som demokratisk aktör för det regionala konstlivet. Men jag är också förbluffad över att det går att säga att detta med 1-procentsregeln, i fallet Region Västerbotten, är en tolkningsfråga. Landstinget beslutade om 1-procentsregeln vid nybyggnation 1969 och om samma sak vid ombyggnation 10 år senare.

Under 40 års tid var 1-procentsregeln självklar, sen ”glömdes” den plötsligt bort. Nu säger man att det är en tolkningsfråga. Den nya Psykiatribyggnaden i Umeå är ett undantag där en procent av byggkostnaden gått till arbetet med konsten. Det är nämligen inte bara i Lycksele som Region Västerbotten rundat 1-procentsregeln. Det finns en lång lista över byggnader, byggda efter 2014, där konsten saknades i byggbudgetar. Två exempel är den nya utbyggda entrén vid Centralhallen och Sockerbiten (Byggnad 29) strax till höger om Södra entrén, båda vid Nus. Sockerbiten kostade för övrigt 400 miljoner att bygga. I dessa fall har fastighetsavdelningen, och därmed också våra politiker, valt att i odemokratisk anda prioritera bort konsten.

Jag har lokaliserat den stora åderlåtningen av den offentliga konsten inom Landstinget till, ironiskt nog, Kulturhuvudstadsåret 2014. Då saknade Västerbottens läns landsting konsthandläggare under 2 år, 2014-2016. Det vill säga något senare än 2010 som Sara Meidell skriver i sin artikel. När den dåvarande konsthandläggaren sa upp sig valde arbetsgivaren på landstingets fastighetsavdelning att inte anställa en ny person förrän två år senare. När den personen anställdes hade arbetet med 1-procentsregeln tagits bort från arbetsbeskrivningen. KRO skriver att frågan aktualiserats 2020. Besluten är uppgrävda och framlagda och det förs en diskussion inom regionen. Sist jag frågade om hur det går med detta så fick jag veta att det ligger på en ekonoms bord. Det har det gjort ett tag nu. När jag grävt i Landstingsarkivet har jag stött på många intressanta dokument som berättar om politiker med ett stort intresse för bildkonsten, för konstnärerna men också för det gemensamma offentliga rummet. Men de visade också en vilja att ta ansvar för en samhällsplanering för oss alla.

Kom igen nu Region Västerbottens politiker. Nu har ni chansen att göra något stort. Låt 1 procent av byggkostnaderna gå till konst men stanna inte där. Låt Konstenheten och konstnärlig kompetens ingå i planeringen av framtidens Region Västerbotten. Istället för att ha en isolerad konstenhet och en ointresserad fastighetsavdelning så kan ni gott skapa en samarbetsgrupp där konsthandläggare, konstkonsult, arkitekter, ingenjörer och tjänstepersoner vid fastighetsavdelningen ingår. Mig gör det inget om ni politiker också deltar i gruppens arbete. Låt den riktiga kulturhuvudstaden ta form och låt den breda ut sig över hela länet.

LÄNK till debattartikeln på VK:s kultursidor (Obs låst artikel)