Debattartikel om Nordisk salong i Helsingborgs Dagblad
Jag har blivit mejlbombad av Nordisk salong. Som umeåbo har jag till och med fått mejl om att gå med i Helsingborgs konstförening som tillsammans med kommunala Dunkers kulturhus ligger bakom samma salong.
För varje mejl som letat sig in i min inbox har det börjat skava allt mer här uppe i norr. Jag funderar på hur man fått tag i min privata mejladress och efter att jag postat om detta på Facebook så har jag insett att det är fler konstnärskollegor som undrar samma sak. Varför så många mejl?
Nordisk salongs aggressiva marknadsföringsstrategi är anmärkningsvärd av två skäl. Dels för att det är en ganska dyr avgift man får betala för att ansöka, 400 kronor, och dels för att pandemin gjort att många utställningsmöjligheter försvunnit för oss konstnärer, både amatörer och professionella, under de senaste två åren. Det finns ett uppdämt behov av att ställa ut bland oss konstnärer och detta har Helsingborgs konstförening tjänat stora pengar på nu.
Jag har uttalat mig här i tidningen och jag har också uppmanat riksföreningen Konstkonsulenterna i Sverige att de inte ska göra reklam för salongen. Det gjorde jag innan jag såg att man dessutom skulle betala 400 kronor per teknik som man söker med. Skulptur och måleri i ansökan blir alltså 800 kronor.
Jag förstår att många tycker att konstsalonger är ett festligt och folkligt sätt att visa konst på, det brukar ju inte bara bli ansökningsrekord utan även publikrekord. Men kan man ändå inte förvänta sig en gnutta självkritik från Dunkers och Konstföreningens sida?
Har man varit beräknande eller aningslösa i sin strategi? Är det verkligen rimligt att en konstförening som lyckats liera sig med ett kommunalt kulturhus ska få håva in nästan en miljon kronor i anmälningsavgifter? Fyller man inte kassorna och de skattefinansierade utställningsrummen på förlorarnas bekostnad? Lejonparten av den miljon som kom in till konstföreningen är ju pengar från andra mejlbombade konstnärer, de som sökte men inte fick vara med.
Dunkers chef Gunilla Lewerentz säger: ”Är det tuffare att komma med på Nordisk salong än Liljevalchs skulle jag säga klapp på axeln då, till att man lyckats med det”. Är det en konstinstitutions, i detta fall Dunkers, roll och ärende att driva fram en ekonomiskt lönsam konkurrens, en tävlan mellan olika konstnärliga uttryck där drygt 97 procent av konstnärerna inte ska finna nåd hos en jury som gillar ”tuffa” tag?
I Helsingborg kommuns kulturprogram står det att man vill ”Förstärka infrastrukturen för konstnärlig produktion och distribution” och jag undrar om inte Nordisk salong gör precis tvärtom. Istället för en självgod klapp på axeln hoppas jag att denna kritik ska mana till eftertanke och reflektion över hur kommunen ska driva en konstruktiv och inkluderande konstnärspolitik. En konstnärspolitik som inte finansieras som ett pyramidspel.