Utställningen Johannes med vänner: Utdrag ur intervju med Anton Ciurar

Utdrag ur intervju med Anton Ciurar under vernissagen till utställningen Johannes med Vänner den 12 feb 2017. Intervju gjord av Ioana Cojocariu

Under Ceausescu’s tid i Rumäninen jobbade nästan alla på landsbygden på CAP (Collective Agricultural Institutions), och när jag var 11 år gammal bestämde jag mig för att få jobb där jag med. Min familjesituation var inte den bästa, min mor var gift med en man som inte var snäll mot mig, och jag fick stryk ibland. Jag ville kunna stå på egna fötter, och tänkte skaffa mig ett jobb. Chefen för CAP ville inte ha mig där eftersom jag var minderårig, men han berättade att jag har en chans ändå om jag känner en vuxen som skulle godkänna att jag hjälper till där. Jag pratade med en kvinna som drev en bar i byn, och som jag hjälpte ibland. Hon var lite som familj för mig eftersom hon inte hade egna barn. Jag insisterade och frågade om och om igen och till slut blev hon tvungen att skriva under. När jag började jobba där fick jag 25 lei per månaden och sedan 50 lei. Det skulle motsvara 50 euro idag. Det började där, både mitt arbete och mitt försök att vara självständig att klara mig själv… i skolan kunde jag inte gå så ofta eftersom jag arbetade, men jag försökte ändå gå dit när jag hade tid. Jag måste erkänna att jag ofta tänker på att det var bättre under kommunismen än vad det är nu, i kapitalismen. Det är sant att det inte fanns så mycket mat i affären, och att vi satt i kö för att kunna få det, men pengarna hade ett värde då, jämfört med nu. Och folk hade ett jobb. Nästan alla kunde tjäna sitt levebröd, och det fanns arbetsplatser. I dag kan vi inte längre lita på att staten fixar det, inte i Rumänien, och inte i Sverige heller. Folk har haft hopp och åkt iväg till andra länder för att hitta ett arbete, för att kunna få ett bättre liv. Men du går genom denna process, du reser iväg från din familj, du lämnar ditt hem och dina vänner, och allt du ka hitta är en temporär lösning. Kanske går det bra några månader om du har tur, kanske ett halvt år, men sedan blir du arbetslös igen och allt börjar från noll. Men om du har ett yrke så som jag har, ett hantverk, då kanske du får bättre chans att klara dig. Det spelar inte någon stor roll vart du befinner dig, kunskapen som du har tar du med dig överallt, och kanske så kan du försörja din familj, ha mat på bordet och betala hyra. Jag önskar mig att mitt yrke är någonting som går vidare till mina barn och mina barnbarn. Jag har lärt mig det av min farfar. Han visade mig hur jag ska använda hammaren. Han var plåtslagare och fick bra betalt för sitt arbete.