Skrivet om mig

Sveriges Radio Västerbotten

Många ställer in eller ställer om till digitalt – men författaren Johannes Samuelsson tror det är mer coronasäkert att ha boksläpp i fysisk form.
Den nytryckta boken heter Robertsforsgruppen och handlar om en konstellation av konsthantverkare och konstnärer som lockats till Robertsfors under 1970-talet.
“Om folk beställer min bok måste jag posta den och beställaren hämta ut den och det kan vara trångt på in och -utlämningsställen”, säger Johannes Samuelsson.

Västerbottens-Kuriren


Västerbottens-Kuriren


Helsingborgs dagblads fotopris 2019


Västerbottens-Kuriren om konstprojektet Robertsforsgruppen


Niclas Östlind skriver om Bärtider (svenska och engelska)

I en intervju med den indiske fotografen och miljöaktivisten Ravi Agawal i boken View India säger han apropå det faktum att det idag har blivit så enkelt att fotografera eftersom tekniken inte längre är ett hinder:  

”I was (…) interested in investigating what it meant that everybody (and nobody) is a photographer. I saw that people were developing their consistent language of works. When one does that, one has a right to be called an artist. One is not a casual Instagrammer. People are of course trying to make sense of Instagram, but that is another story.” 1

Intervjun gjordes i samband med att Ravi Agawal curerade utställningen Intimate Documents med unga indiska fotografer på Serendipity festival i Goa i december 2018. För hans del var utställningen också ett sätt att undersöka vilka frågor som intresserar den kommande generationens utövare och hur de arbetar – en nyfikenhet som man självklart delar om man arbetar med högre utbildning inom fotografi. Vad jag särskilt fäster mig vid i Agawals svar är att han gör en tydlig åtskillnad mellan att, å ena sidan, enbart ta och cirkulera bilder och, å den andra, att utveckla ett genomarbetat uttryck eller språk. Han säger inte att sociala medier saknar betydelse – långt därifrån – men att syftet, sammanhanget och förväntningarna är andra än inom konsten. Den skillnad som han identifierar och menar är central handlar om att konstbilderna har en funktion som sträcker sig bortom att enbart vara manifestationer och information i ett pågående flöde. När han talar om ett genomarbetat språk uppfattar jag att det är något mer och annorlunda än frågan om en igenkännbar stil. Snarare syftar det till att fotografens arbete gestaltar angelägna erfarenheter, tankar och idéer, samt rymmer en förmåga att göra motstånd mot invanda föreställningar och förhållanden. Om bilderna har ett särskilt språk, så är det ur dessa egenskaper som stilen eller uttrycket växer fram.

Ett näraliggande exempel på en fotograf som använder sitt medium på ett sådant sätt är Johannes Samuelsson. Han släppte i slutet av mars boken Bärtider (2019). Johannes gick på Högskolan för fotografi, som 2012 blev en del av Akademin Valand, och hans examensarbete var boken Att skriva ett modernt äventyr (2010). Däremellan har han gjort två arbeten med en stark aktivistisk och samhällelig orientering; dels Korvkriget, om och med korvgubben Helmer och hans kamp mot kommunen för rätten att själv välja hur hans korvvagn ska vara utformad, dels Apberget, som handlar om de politiska turerna kring omvandlingen av en offentlig plats i centrala Umeå. Bärtider är resultatet av ett långt och nära samarbete med två kulturgeografer och, som det står i inledningen: ”en fotografs blick på den svenska och den globala marknaden för vilda bär”. Johannes använder sitt fotografiska kunnande – i likhet med studiekamraten Kerstin Hamilton, som nu är doktorand på Akademin Valand – som en arbetsmetod och instrument i ett interdisciplinärt forskningsprojekt. Frågan är vad fotografens blick bidrar med? Ser man till hur Johannes bilder och texter samverkar blir svaret att den fotografiska blicken här ligger i förmågan att avbilda tillsynes obetydliga – men i själva verket signifikanta – detaljer. Tillsammans skapar bilderna och texterna samband och synliggör ekonomiska och sociala strukturer som griper in i det lokala, nationella och globala. Det är strukturer och händelser som påverkar individer och gruppers liv på ett genomgripande sätt, men också naturen och ekosystemet. Särskilt iögonenfallande är att det inte finns en enda människa som avbildas så att hens ansikte är synligt. Eftersom porträtt ofta brukar användas för att skapa identifikation och intimitet är det fascinerande att ansiktslösheten gör arbetet än mer drabbande.

Men Bärtider visar också att ”fotografens blick” rymmer mer än ögat som tittar genom sökaren, eller på skärmen, och avgränsar motivet innan bilden tas; för att därefter omsorgsfullt redigera materialet. Den handlar även om blicken för sammanhanget och förmågan att verka i olika kontexter – något fotografer alltid har gjort och i hög uträckning fortfarande gör. Det är denna kritiska uppmärksamhet och mångfunktionalitet som Masterprogrammet i fotografi strävar efter att studenterna ska erövra.  

Noter
1. Intervjun är gjord av Niclas Östlind och boken View India publiceras i juni 2019  

In an interview with Indian photographer and environmental activist Ravi Agawal in the book View India, he reflects on the fact that photographing has become so easy today because technology is no longer an obstacle:   

“I was (…) interested in investigating what meant that everybody (and nobody) is a photographer. I saw that people were developing their consistent language of works. When one does that, one has a right to be called an artist. One is not a casual Instagrammer. People are of course trying to make sense of Instagram, but that is another story. ”1  

The interview was made in conjunction with Ravi Agawal curating the exhibition Intimate Documents with young Indian photographers at the Serendipity festival in Goa in December 2018. For his part, the exhibition was also a way to investigate which issues interest the future generation’s practitioners and how they work – a curiosity which one obviously shares if one works with higher education in photography. What I am particularly drawn to in Agawal’s answer is that he makes a clear distinction between, on the one hand, only taking and circulating pictures and, on the other hand, developing an elaborate expression or language. He does not say that social media does not matter – far from it – but that its purpose, context and expectations are other than within art. The difference that he identifies and thinks is central is that the art images have a function that extends beyond merely being manifestations and information in an ongoing flow. When he speaks of an elaborate language, I perceive that it is something more and different than the question of a recognizable style. Rather, it aims at the photographer’s work portraying compelling experiences, thoughts and ideas, as well as accommodating an ability to resist conventional ideas and circumstances. If the images have a particular language, then it is from these qualities that the style or expression emerges.

A nearby example of a photographer using his medium in such a way is Johannes Samuelsson. He published the book Bärtider (2019) at the end of March. Johannes attended the School of Photography, which in 2012 became a part of the Valand Academy, and his degree project was the book Att skriva ett modernt äventyr (2010). Between these projects, he has produced two works with a strong activist and social orientation; Korvkriget, about and with the hot dog salesman Helmer and his struggle against the municipality for the right to choose how his hot dog carriage should be designed, and Apberget, which is about the political twists and turns around the transformation of a public space in central Umeå. Bärtider is the result of a long and close collaboration with two cultural geographers and, as stated in the introduction, “a photographer’s gaze on the Swedish and the global market for wild berries”. Johannes uses his photographic skills – like his fellow student Kerstin Hamilton, who is now a doctoral student at the Valand Academy – as a working method and instrument in an interdisciplinary research project. The question is what the photographer’s gaze contributes with? Looking at how Johannes’s images and texts interact, the answer is that the photographic gaze here lies in the ability to depict the seemingly insignificant – but in fact significant – details. Together, the images and texts create links and visualize economic and social structures that interfere with the local, national and global. They are structures and events that affect the lives of individuals and groups in a radical way, but also nature and the ecosystem. Particularly striking is that there is not a single person depicted so that her face is visible. Because portraits are often used to create identification and intimacy, it is fascinating that facelessness makes the work even more acute.

But Bärtider also shows that “the photographer’s gaze” holds more than the eye that looks through the viewfinder, or on the screen, and delimits the subject before the picture is taken; to then carefully edit the material. It is also about the gaze on the situation and the ability to work in different contexts – something photographers have always done and to a large extent still do. It is this critical attention and multifunctionality that the Master’s program in photography strives for students to conquer.

Notes
1. The interview is by Niclas Östlind and the book View India is published in June 2019 


Dagens Nyheter och Göteborgs-Posten om grupputställningen Encounters


Västerbottens-Kuriren och ETC om konstprojektet Bärtider


Västerbottens-Kuriren och ETC om utställningen Johannes med vänner


Aftonbladet, SVT och Folkbladet om premiären av ett konstgalleri i Helmer Holms korvvagn


Folkbladet om utställningen Livets långsamhet och tidens flykt


Västerbottens-Kuriren om konstprojektet Antons skrotkaminer för utomhusbruk